Några tankar om (sömn)“metoder”

Gisela Bäcklander, Ph.D.
3 min readJan 12, 2017

Om man läser om föräldraskap från engelskspråkiga källor stöter man omgående på diverse metoder, framförallt sömnmetoder tänker jag på då för små barn. För lite större kan det vara uppfostringsmetoder kring mat eller annat. I Sverige är det kanske mest representerat av Anna Wahlgren och Barnaboken (som jag ändå haft viss behållning av att läsa ska jag säga).

Det som slagit mig är hur många metoder verkar ha en misogyn och misantropisk grundpremiss. Misogyn för att den är fientlig mot “kvinnliga” saker (eller kanske snarare: barn-sliga saker!) som svaghet och beroende och promotar oberoende och att barnet ska vara starkt, ha disciplin, viljestyrka; misantropisk för att man verkat förutsätta att barnet beter sig som det gör för att jävlas eller “manipulera”, att barnet måste härdas, måste lära sig saker NU eller bli förstörd för alltid (bortskämd, lära sig dåliga vanor). Barnets gråt signalerar inte, i denna syn, ett kommunicerat behov, utan är ett försök av en lat individ att manipulera föräldrar att skämma bort en. Låter väl ganska hemskt om man uttrycker det så, men spårar man grundpremissen i många metoder är det ju detta det handlar om. Där kommer vi också in på något jag tycker man har värde av att, och meningsfullt kan, fundera över innan man blir förälder. Vad har man för grundsyn på människor? På barn? På sina medmänniskor?

Jag tillhör dem som ser att bebisar är i och för sig inte hjälplösa, men högst beroende av sina vuxna. De reglerar allt från kroppstemperatur och andning till känslor och sömn bättre med hjälp av fysisk närhet med sina vuxna. Bebisar har inte “disciplin”. Man kan inte tala dem till rätta. Man måste arrangera situationen runt barnet istället för att det ska bli rätt. Lätt att göra “rätt” för barnet. Det är delvis en filosofi och synsätt men i min mening är det också det mer vetenskapligt grundade, med människan som biologisk och psykologisk varelse. Det betyder dels att härdningsmetoder inte är lämpliga, men också som sagt att man inte kan ”förklara” riktigt för små barn, eller be dem välja och bestämma saker de inte förstår. Att inte försätta barnet i situationer hen inte har kapacitet att ”göra rätt” i – det är att begära för mycket och då blir man frustrerad som vuxen. Det här tycker jag egentligen gäller även vuxna, vilken min egen forskning delvis handlar om; vill man ha vissa utfall vinner man oftast mest på att anpassa situationen.

Men det här är ju lätt att säga i teorin, och inte helt lätt, trots tydlig grundsyn, att översätta till föräldraskap i praktiken hela tiden. OM det är så att bebisar måste “lära sig” att t.ex. sova så vill man ju såklart inte missa detta eller sabotera, “binda ris åt sin egen rygg” som man säger. Men om det istället är så, som det förefaller egentligen vara, att bebisar utvecklas och mognar mer än de betingas som Pavlovs hundar, då blir ju den påbjudna praktiken något helt annat. Nu upplever jag att i Sverige och i nåt slags “mainstream föräldraskap” här, det vill säga vad man läser i Vi Föräldrar, möter på (mitt) BVC, ger ut böcker om och så vidare har man utvecklingssynen där man betonar vikten av att utveckla god anknytning, att man inte kan skämma bort bebisar med för mycket gos och så vidare. Vi har världens snällaste pojkar! Men att det också finns det där andra, den mer distanserade och disciplinerande synen, med tidig “självständighet” som styrande ideal. Jag vet vad jag föredrar nu, men gissar att det blir allt svårare med allt äldre barn. Ju större barn desto större utrymme för barnet att vilja och önska saker det inte behöver och för konflikter — om det har jag ännu inget att tillföra…

--

--

Gisela Bäcklander, Ph.D.

Researcher in Organizational Behavior. Interests: sustainable work life, innovation, agile organizing, implicit theories. Also parenting!