Målet med föräldraskapet: Emotionell kompetens?
Nu när han är här så är man förstås ofta upptagen med det dagliga, men medan jag var gravid så funderade jag ganska mycket på liksom “målet” med föräldraskapet, om man nu kan kalla det så. Han ska ju bli vuxen och självständig, välja nåt yrke, bli kär, bli, hoppas man, en bra människa. Och man hoppas ju att han ska bli lycklig, men, jag tog lite spjärn mot det ordet kände jag. Är det till exempel min mammas jobb att göra mig lycklig? Jag tycker inte det och jag tror inte att det funkar så, att man kan göra en annan människa lycklig på det viset. I alla fall inte sitt barn.
Just nu ser jag det som min huvuduppgift att hjälpa sonen att reglera sina känslor (och förvisso ännu mer basic just nu, som sin temperatur, hygien, hunger och sömn) och liksom ansvara för att situationerna han är i ska vara gynnsamma för hans utveckling, kroppsligt och mentalt. Det jag läser om barn och ungdomar verkar också tyda på att äldre barn än man kanske tror behöver hjälp att reglera sina känslor, även tonåringar kan behöva den hjälpen. Faktum är ju att jag anser att man även kan ta samma approach, som vuxen, till sig själv: hur kan jag ge mig själv bästa förutsättningarna att må bra idag? Kanske genom att sova och äta ordentligt? Genom att vara utomhus någon del av dagen? Kanske inte gå och handla samtidigt som det är som värst på butiken? Jag är varm anhängare av vad vi skulle kunna kalla icke-kognitiva sätt att reglera sig, både för barn och vuxna. Jag tycker vi i allmänhet förväntar oss för mycket av barn OCH av vuxna i hur man ska kunna ta till sig av, typ, logiska argument för si eller så samtidigt som en egentligen är hungrig och trött.
Jag tror också att god emotionell kompetens är den kanske viktigaste livs-färdigheten, som hjälper en hantera motgångar, våga ta chanser, och relatera autentiskt till andra människor. Som hjälper en koncentrera sig och lära sig. Kort sagt tror jag man har goda förutsättningar att känna lycka (och hantera olycka) om man har en hög emotionell kompetens, och jag tror mer på att jag kan stärka mitt barns emotionella kompetens än att jag kan göra honom lycklig.
Sen är detta kanske inte DET ENDA målet med föräldraskapet, ok, men just nu tänker jag mycket på det. Måste man ens ha något “mål” med föräldraskapet, blir inte det lite objektifierande? Jag vet inte. Mig hjälper det ändå att fundera över vad jag tycker är viktigast att kunna som människa och vad jag tycker mig vara skyldig honom.
