Tankar om att ge sig ut med bebis

Som nybliven förälder har jag känt mig lite kluven mellan två olika mammaideal kan man säga. Det ena är den mobila och moderna mamman, som inte låter det faktum att hon har en liten spädis stå ivägen för att vara ute, fika med vänner, gå på fest, shoppa, rentav jobba etc. Allt med ungen med sig, snällt sovande i vagnen, alternativt, vilket känns som det kommit starkt som trend senaste åren, på magen eller ryggen i bärsjal eller ergonomisk sele.

Det andra idealet representeras för mig kanske närmast av min mamma, och det förordar att vara hemma, mysa, ta det lugnt, bebisen behöver INTE massa stimulans eller träffa massa människor och deras virus för tidigt.

När jag var som mest “soffbunden” den första tiden, pga svag efter min förlossning och dess komplikationer, smärta, och amning ungefär 24/7 var jag så… avundsjuk, typ, på “alla” (som det kändes) som kunde göra allt möjligt och vars bebisar verkade bara sova och sova i vagnen. Min tålde att åka vagn typ en kvart.

Men, samtidigt har jag tyckt det är jätteskönt att inte ha fullt program, inte massa saker som ska göras eller ställen att vara på. Slippa många måsten och deadlines. Att det är vinter gör det liksom lite mer legitimt också att vara inne och “inte göra nåt”, även om promenader oftast ingår i dagen.

Sen har jag haft sån tur nu att sen han blev kanske åtta veckor så har det inte varit några problem att ta med honom på grejer. Han trivs att åka bil. Han somnar oftast i vagnen. Han skriker inte när han vaknar, för det mesta, och får han komma upp i famnen eller äta efter behov så är det sällan några problem (just nu). Att vi fått till en helamning bidrar till tryggheten och känslan av att han har allt han behöver när vi är ute o far. Varför skulle han bli missnöjd – moderskeppet är ju där helt nära? Och sen läser man artiklar om RS-virus i Stockholm och att man uppmanas helt hålla spädbarn hemma.

Dessa tankar handlar inte om vad som “är rätt” utan helt enkelt om svårigheter att balansera motstridiga behov hos mig själv. Nu lutar jag ändå mest åt att det man har störst möjlighet till nu men inte sen är just att vara hemma och göra inget, att barnet är tillräckligt roat av att ligga på en filt eller sitta och prata. Han behöver ännu inte kompisar, gungas, eller springa omkring — njut av det! Ja det tänker jag bannemig göra.